Det är länge sedan jag gick känsla för gott kaffe. Lika läskigt som det kan vara att få i sig en kopp bränt, gammalt bryggkaffe lika ljuvligt är det med en kopp riktigt gott favoritkaffe. Smaken är ju delad men jag gillar ett starkt kaffe med så lite syra som möjligt och ordentligt med fet mjölk i. Mm. Något sött till också så klart.
Men, kaffet ska ju inte bara smakas, det ska ju drickas också och det är där kaffekoppen kommer in. Min känsla för kaffekoppen började när min svärmor gick bort och bohaget skulle tas om hand. Där fanns några kaffekoppar som jag vet att hon höll av och hade pratat varmt om. De värdefulla sakerna skulle lottas och jag hoppades, hoppades, hoppades men tyvärr gick den lotten till äldsta brodern. Jag suckade och konstaterade att jag fick väl leva utan dem. Leva utan dem tills den dag då vi flyttade till Fredskog och äldsta brodern ville komma med en inflytningspresent till den nya gamla fru Johnsson. I en liten kartong låg de, alla de underbara kopparna, nu alldeles mina egna. Fortfarande blir jag lite blank i ögonen när jag tänker på det. Mina älskade koppar!
Problemet är ju bara att jag inte nänns (stavas det så?) använda dem. Kaffet är ju ändå som allra godast serverat i en tunn, liten porslinskopp; på fat och med bra "avdunstningsyta". Med min passion för detta blev vi för bara ett litet tag sedan bortbjudna på "7 sorters kakor- bjudning" till min vän Ida (ge dig till känna i kommentaren Ida, du är värd all uppmärksamhet!!) och fick dricka kaffe ur hennes underbara Carlskrona-servis och äta de godaste hallongrottorna, EVER! Min övertygelse blev inte mindre; kaffe ska drickas ur kaffekopp!
Så, gissa vilken lycka jag kände när en annan kär, kär vän, Sofie, en dag sa: du, Frida, jag har något till dig ute i garaget. Där plockar hon fram de sötaste rosiga kaffekoppar man kan tänka sig. Nu dricker jag mitt frukostkaffe ur min rosiga kopp och tänker på dig, Sofie, min espresso ut farmors Mockakopp (ett annat arv) och tänker på farmor och vid extra speciella tillfällen ur min vackra rosa guldkopp och tänker på svärmor Anna.
För så är det med saker vi ärver (från de som finns hos oss och som inte längre finns hos oss). De får oss att tänka, minnas och ger oss ett sammanhang!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar